Det hela började sommaren 1925 med den allra första Skärgårdserien, som Elof Holmberg i Långedrag var initiativtagare till. Samtliga lag förutom Långedrag var hemmanhörande i skärgården,och det var väl därför den fick benämningen skärgårdserien. Det fanns på den tiden varken idrottsförenigar eller idrottsplatser ute på öarna, varför matcherna ( på något undantag när ) spelades i Göteborg. Där var också huvudparterna av spelarna hemma. Fotbollslagen ute i skärgården bestod nämligen av mest sommargästande göteborgspojkar – Ja det berättades att Asperö endast hade en enda spelare med från hemmaön, och han fick stå i mål, eftersom han var
den ende som inte kunde spela boll.

 

Knippla var emellertid inte med i den serien. Fotbollsfebern som gått fram med en kraft med kraften av en religiös väckelse, hade inte gripit tag i ungdomarna här på samma sätt, som på öarna söderut. Och dessutom fanns här inga fotbollsspelande ynglingar från Göteborg, som kunde sätta igång.

 

Men pojkarna lekte i alla fall med läderkulan nere på Ryds backe på Björkö, för här hemma fanns ingen plätt att träna på. Och där fick man redan från början lära sig den svåra konsten att dribbla. Rydsbondens kossor betade nämligen på backen, och det gällde för var och en att i största möjligaste mån klara sig förbi de här och var liggande ko-reporna.
Pojkarna delade upp sig i två lag och spelade tills de tröttnade. Reglerna visste man inte så mycket om – tre hörnor räknades som mål. Dessa hemmagjorda regler hade sålunda ett viss sälskap med våra dagars poängmål i gåsafotbollen. Vid oavgjort i mål vann alltså det lag som fick flest hörnor.

Det var annars inte första gången fotboll förekommit på Knippla. Åren omkring 1910 tränades det nämligen fotboll nere i Dalen, som då var en slät backe. Den då verksamma godtemplarlogen hade nämligen idrottsföreningen Welox från Göteborg bildat en brottningssektion, och då kom fotbollen liksom på köpet, även om det aldrig kom så långt att sattes ihop något lag. Men så grävdes en brunn mitt i backen, och därmed försvann möjligheten till fotbollsträning där, till stor glädje för de kringboende som då och då fått påhälsning av bollarna genom fönsterrutorna.

 

Men nu började man alltså på nytt igen. Av dom som 15 år tidigare varit med i leken i Dalen fanns ingen kvar, all var nya. Någo idrottsförening fanns givetvis inte, lika lite som de andra öarna. Där hade man dock bildat lag, och det blev också dessa fristående lag, som sedan bildade stommen till de blivande idrottsföreningarna.

 

Själv blev jag ganska tidigt klar över, att det måste finnas en organisation bakom för att få ordning på det hela. Därav kom det sig att 20 pojkar den 30 augusti 1925 samlades i ”Ungdomens Hus” för att bilda en idrottsklubb. Och därom förtäjer det första protokollet på följande sätt.

Protokoll fört vid bildande av

 

Knipplans Fotbollsklubb
Söndagen den 30 augusti 1925

§1

Beslutades att bilda en fotbollsklubb med oinskränkt medlemsantal. Närvarande vid klubbens bildande var Manne Torgersson, Fritiof Torgersson, Theodor Torgersson, Knut Karlsson, August Karlsson, Harry Nilsson Charles Berndtsson, Folke Zachrisson, Enar Åberg, Vilhem Åberg, Torsten Åberg, Gunnar Åberg, Gunnar Karlsson II, Valfrid Karlsson, Evert Nilsson, Evert Nilsson, Edvin Eliasson, Olof Olsson, Erik Olsson, Johan Johansson ( Dalen) och Georg Andersson. Dessutom antecknades fyra frånvarande för inträde nämligen Gunnar Karlsson I, Verner Berntsson, Eric Claesson Och Marinus Magnusson.

§2
Beslutades en inträdesavgift av en krona per medlem.
§3

Beslutades uttaga två lag, ett seniorlag och ett juniorlag. Lagen skulle uttagas genom träningar.

§4

Sedan beslutats att vid nästa möte, som senare skall bestämmas, välja styrelse m.m avslöts mötet.

 

Knippla den 30 augusti 1925
Manne Torgersson

​

Som synes blev klubbens allra första namn Knippla Fotbollsklubb. Namnet ändrades dock snart nog till Knippla Idrottsklubb Och något senare till Knipplans Gymnastik- och Idrottsklubb. Hur det senare namnet kom till har sin särskilda historia. Undertecknad fick en dag besök av ett par herrar från Göteborg, tillhörande Gymnastikförbundet, vilket skulle medföra stora fördelar, bl.a skulle man få full täckning genom anslag för inköp av diverse gymnastikmaterial. Men då måste namnet ändras om till
förslagsvis Knippla Gymnastik- och Idrottsklubb. Nu hade vi för all del redan gymnastik på programmet, men vi hade inte haft råd att skaffa oss
någon speciell gymnastikmateriel. Och kunde vi få dom bara genom namnändring så var ju saken ganska enkel. Vid första samanträdet beslutade också klubben inträde i Gymnastikförbundet, Ändrade registreringen på namnet och erlade stipulerade avgifter. Därefter inköptes repstolar, romerska ringar m.m, varefter vi enligt förspeglingarna sökte anslag för den efter våra resurser ganska stora anskaffningssumman. Vi fick aldrig något anslag. I vår nöd vände vi oss då till en sedan 1919 på platsen verksam Nöjesförening, vars funktioner alltmera övergått till klubben. Föreningen hade en liten sparad slant och det blev vår räddning. Man kunde ju inte begära hur lång kredit som helst för inköpen av gymnastikmaterielen.

 

Apropå Nöjesföreningen, så var det den som stod bakom uppförandet av ”Ungdomens Hus” som Idrottsklubben vid det här skedet blivit ägaretill.

 

Fotboll

Klubben döptes vi bildandet till Knipplans Fotbollsklubb och fotbollen har också blivit den främsta idrottsgrenen genom tiderna. De idrottsgrenar som senare efter hand kom till betrakades som ”bisysslor”.

 

Som tidigare omnämts tränades samtliga spelare hela vintern 1925-26 genom den s.k. åttalagserien. Härigenom fick pojkarna en grundmurad kondition, som kom väl till pass, när det verkliga allvaret började. Dessutom inköptes 20 st. regelhäften, som fördelades, så långt lagret räckte. Häftena kostade 75 öre styck, och pojkarna fick självfallet betala dem själva. Eftersom vi hade ett 30-tal spelare, gjorde jag avskrift på de viktigaste paragraferna, så att alla skulle kunna läsa sig till reglerna ordentligt. Avskrifterna kostade självfallet ingenting.

 

Lustigt nog förlorades en match ett par år senare genom denna regelkunskap. Det hände vid en match på Björkö mot Hönö. Vi hade tagit ledningen med 2-1 och hade också ett gott grepp om spelet. Allt pekade på en vinst. Men så råkade Hönö få en frispark för felaktigt inkast, reglerna var sådana på den tiden. Denna fick emellertid inte gå direkt in i mål. Bollen lades upp i en lyra mot en målhörna, en sådan förrädisk boll. Som varje målvakt avskyr. Eric Claesson stod i buren och ville inte ta risken att mota bort bollen. Den minsta lilla tusch från honom, och målet skulle godkännas om bollen gått i nät. Eric gjorde alltså det enda riktiga, han sprang undan och lät bollen singla i nät, varpå han hämtade  bollen för inspark. Men si- domaren godkände målet. Det blev förstås protest både från Eric och lagkaptenen, men ingenting hjälpte. Hönö hade utjämnat till 2-2. Och som lök på laxen kom Hönö med rådet ”Gå hem och lär er reglerna”. Pojkarna tappade humöret genom det orättvisa målet
och förlorade också matchen. Hönö vann med 4-2. Eric hadesäkert klarat bollen, om han inte kunnat reglerna.

Efter matchen låste jag ”lagen” för domaren. Som beklagade malören, han hade alldeles glömt bort, att frisparken för felaktigt inkast inte fick gå direkt i mål.

 

Våren började med en vänskapsmatch i slutet av mars månad mot Fotö. Det blev 3-1 till oss. Sedan blev det av flera orsaker ingen mer match förrän serien började i slutet av maj. Vi mötte återigen Fotö i första matchen. Början blev god Fotö fick stryk med 0-7. Vårsäsongen klarade vi oss ganska bra, men sämre gick i höstmatcherna. Pojkarna hade nämligen gett sig ut på så kallad ”Englandsfiske” och vi hade svårt att samla lag. Vi undgick dock att hamna på jumboplats – tack vare Fotö. 1927 kunde vi inte alls vara med i serien på grund av spelarbrist. Fotbollen låg dock inte nere för det. För det första matchade vi ganska flitigt med 8-mannalag på vår lilla träningsplan här hemma, och för det andra tog vi alla tillfällen i akt till vänskapsmatcher här och var.

 

Klubben återgick senare till namner Knippla Idrottsklubb, men det var många år efteråt. Och hade då i årsavgift till Gymnastikförbundet inbetalt nästan lika mycket som inköpta materielem kostade. Vid följande sammanträde beslutades utse en styrelse, som fick följande sammansättning: Enar Åberg, Gunnar Carlsson I och Manne Torgersson, varjämte Fritiof Torgersson utsågs till materialförvaltare. Denna styrelse funktionerade i praktiken som ett arbetsutskott med undertecknad som sekreterare och kassör, med andra ord verkställande ledamot. Som sådan har jag väl också under hela min aktiva tid som ledare fått funktioner. Den första riktiga styrelsen valdes inte
förrän 1927. På detta sammanträde beslutades också att inköpa klubbdräkter. Vi beslutade också att skaffa en ”spelande tränare”, och som sådan ”engagerades Alf Olsson, Göteborg, en systerson till Theodor Torgersson. Det blev också Alf Olsson och undertecknad som kom att besluta utseende på klubbdräkten. Vi hade först tänkt oss Welox klubbfärg, isgrå tröja med röda revär och blå byxor, eftersom ju Welox hade varit föregångaren idrottens föregångare på ön, men vi visste att spelare från denna klubb deltagit i något av de övriga ö-lagen och bestämde oss därför för den blåvita dräkten.

Och så fick förstås också skaffa oss annan utrustning. Den första notan på utrustningen ser ut så här.
10 st tröjor à 3:60 36:00
1 st tröja 3:60
11 par byxor à 3:25 24:75
1 par byxor 2:92
12 par damasker (strumpor
utan fötter) 29:76
12 par känger à 11:70 140:40
2 par knäskydd 9:90
2 par benskydd 2:70
10 duss dubbar 2:70
Konor 252:73

Pengar till detta fanns självfallet icke i klubbkassan, de 24 inträdesavgifterna à 1:- räckte ju inte långt, utan spelarna fick betala sin utrustning själva. De fick alltså starta sin fotbollsbana med ett utlägg på 29:50/ man, en stor summa på den tiden. När veckoinkomsten varierade mellan 15:- och 40:-, beroende hur god fiskelycka varit.

Och så satte man igång med en slags testserie på 3 st 8-manna lag för att få fram rätt man på rätt plats. Det blev en snabbserie, och som resultat av den kom första A-laget att se ut så här:

Edvin Eliasson, Enar Åberg Gunnar, Carlsson I, Gunnar Karlsson II, Theodor Torgersson, Vilhelm Åberg, Fritiof Torgersson, Knut Karlsson, Alf Olsson, Torsten Åberg, Charles Berndtsson

Med detta lag åkte vi ut till Hyppeln den 18 september för att pröva våra krafter mot hyppelnspojkarna. Matchen slutade 2-2. Av våra 2 mål visade spelande tränaren Alf Olsson vägen med 1-0, och för det andra svarade Fritiof Torgersson på frispark. Matchen hade för övrigt sina poänger även på annat sätt. Hyppelnslaget bestod nämligen av 14 man, som alla ville vara med från början. Så småningom blev emellertid ordning på torpet, och matchen kunde börja. Som åskådare befann sig en del äldre hyppelnsbor, som tydligen gjorde sin första bekantskap med läderkulsporten. Nu råkade det sig så, att bollen ett tidigt skede av matchen flera gånger i följd gick över linjen alldeles intill dessa åskådare, varvid någon, troligen linjemanen ropade”knipplas boll”. Till slut utlät sig en av dessa åskådare med förtrytelse i stämma: Knepplas bôll
å Knepplas bôll – kan inte höpplarna skaff seg en bôll själva.

 

Vi gjorde ytterligare ett besök på Hyppeln och även den gången slutade matchen ovagjord, nämligen 3-3,. Den 4 oktober gästade v i Rörö och vann med 3-0, men sämre gick det i avslutningsmatchen mot Hälsö på Stuvö backe, där hemmalaget vann med 5-0. Men så hade ju Hälsö
också skaffat sig erfarenheter under sommaren i Långedraserien.

 

Klubben betraktades från början som dödsdömd, icke minst därför att här hemma fanns minsta plätt att träna på. Det skulle i så fall ha varit i kulstötning. Tillsvidare fick dock pojkarna ganska god träning nere på Läsö och Anholt, där fikeflottan vid denna tid befann sig. Vid dagar i land samlades pojkar från hela skärgården och drog sig på morgonen upp på land för att finna en lämplig plats att spela fotboll på. Det blev delning på två lag, och så pågick samma match hela dagen. När gick ur kom en annan in så det blev ganska stor omsättning i de båda lagen under dagens lopp. Samtliga utvecklade en energi som verkade utan gräns. Till slut blev det allmän klagan bland fäderna över det omåttliga fotbollsparkandet. Det hjälpte emellertid inte mycket, pojkarna höll på som förut tills fisket förflyttades till hemmatrakterna.

 

Vi försökte dock från början att på något sätt skaffa en träningsplats här hemma. Och det gick. På Källö fanns, där Knippla Skeppsvarv låg en relativ slät backe. Den var emellertid liksom Källö i övrigt utarrenderad till en knipplebo, som bedrev litet jordbruk där. Nu lyckades vi vår tur få hyra denna backe av arrendatorn. Stora pengar kostade det, men vi hade inget annat val. Backen hade i många år använts för upptagning av lera till nybyggen på Knippla och så ut som ett månlandskap med en massa småkratrar. Alla dessa håligheter måste fyllas. Detta skedde dels genom att rulla sten från ett stenröse högst uppe i Linneviken, och dels genom gamla snurrevadar och snurrevadståg. Under denna tid fanns det inga fritidsproblem för pojkarna på ön. Alla hjälpte till, och på förvårnasvärt kort tid hade vi fått en träningsplan på c.a 50x30 m. sedan måste den också inhängas, för att inte arrendatorns kor, när ut frampå vårkanten, skulle trava in och ställa till förtret.

 

Så snart träningsplanen var färdig satte vi igång med en inbördes serie med tre åttamannalag. Visserligenhade höstmatcherna gett oss en viss fingervisning om hur 1926 års lag skulle se ut, men det stog och vägde mellan en del av spelarna, och eftersom alla ville vara ned, måste en gallring ske på detta sätt. Laguttagningen för dessa träningslag gick efter ålder. Ettan bestod av de äldsta spelarna, tvåan näst äldsta åldersgrupp och trean av de yngsta. För att stimulera träningslusten i vinterkylan, i mån detta behövdes, utlovades ”seriemärken” till spelarna i det segrande laget. Sista matchen gick mellanettan och trean, och då var ställningen den, att tvåan skulle vinna serien, om trean vann matchen.

 

För säkerhetskull gick Charles Berndtsson, spelare i tvåan in som domare. Ettan vann med 3-2 och därmed var saken klar.”Gubbrna ” -medelåldern höll sig omkring 25 år- hade blivit klubbmästare. Laget hade, om jag mins rätt, följande sammansättning. Manne Torgersson, Enar
Åberg, Marinus Magnusson, Theodor Torgersson, Gunnar Karlsson I , Fritiof Torgersson, Algot Karlsson, Knut Karlsson.

 

Det var kallt ibland, oftast frost, men mestadels barvinter, så det gick att genoföra serien utan större mankemang. Ja så var början gjord, och det hela låter inte så märkvärdigt. Men vi hade faktiskt stora svårigheter att övervinna. De äldre betraktade fotbollspelet som en lek för barn och kunde inte förstå att till och med gifta pojkar kunde ge sig med i denna barnlek Vi hade en enda gift spelare med från början, och det var Theodor. Det var modigt gjort av honom att trotsa folkmeningen. På den tiden betraktades nämligen varje gift mansperson som ”gubbe”, även om han nätt om jämt uppnått myndighetsålden, och det stred mot vedertaget bruk att efter giftermålet ha något gemensamt med ungdomen.

 

Man hade också moraliska synpunkter på de nya leken, frånsett att det var synd att spela fotboll på söndag. När vi fått hem vår allra första fotbollsdräkt packade jag upp sändningen på disken i min affär och just då kom en äldre gumma in i affären. Hon lyfte upp ett par av de blå fotbollsbyxorna, titta på dem, och så utspann si följande samtal: ”det var konstiga overhalser (vedertaget namn på blåbyxor som salufördes i butiken), va kan di ha dom te? De ä inga overallser, de ä fotbollsbyxor. Ska pöjka ha så `na på seg när di sparkar boll? Men di ska la ha kalsonger på också?” Nu bör kanske upplysas om att detta var före kortkalsongernas tid. På den tiden hade man mest hemmasydda bomullskalsonger, även om en och annan börjat med de mer moderna tricotkalsongerna.”Nej sa jag, di ska inte ha kalsonger under dissa byxorna. Ska di springa i bare bena nä dessa böxera på?.Jaha sa jag, de ä allt meningen. Hihi fnittrade gumman de ska ble nåt för tösera å titta på”.
Och gumman var ingalunda ensam om sin uppfattning, det fanns till och med pojkar som till en början föredrog att spela i överdragsbyxor.
Ja mycket skulle vara att tillägga från den allra första tiden, men de här relaterade händelsena få räcka.

​

​

Manne Torgersson

​

​