top of page

Öns historia

Om Källö-Knippla

Historik om Knippla, skrivet av Viola Johansson

 

Knippla är den av öarna i Öckerö Kommun som sist blev befolkad. 1778 är det första år som man med säkerhet vet att det bodde folk på Källö, vid norra udden. Då hade ett par från Hyppeln, Magnus och Malena Persson bosatt sig där. Paret fick en son år 1778. Att de flyttade från Hyppeln till Källö berodde troligen på att Källö tillhörde Hyppeln på den tiden och Malena hade ärvt mark efter sin far. Tre familjer kom att bygga hus vid Källöskär och två familjer på Knippla de närmaste åren. Efter ytterligare några år hade flera personer flyttat till ön och byggt hus på Knippla, familjerna som från början bosatt sig på Källö flyttade även de till Knippla.

Det var den stora sillperioden i slutet av 1790-talet som lockade folk att bosätta sig här. När sillperioden hade sin höjdpunkt 1809 var den bofasta befolkningen omkring 80 personer. Det fanns tre sillsalterier, ett vid Källöskär, ett i Linneviken och ett vid Laberget (söder om färjeläget). När sillen försvann i början av 1800-talet flyttade många och befolkningen minskade. 1838 fanns det 11 bebodda hus på ön. Det blev svåra år för de fattiga fiskarna men de kämpade på och i mitten av 1800-talet var den bofasta befolkningen åter omkring 80 personer.

1862 hade det blivit 16 hus och 1885 var det 35 hus. Det hade varit en mindre sillperiod och när sillen försvann igen hade man större båtar än efter första sillperioden och befolkningen stannade kvar. Man fiskade då med backor, i början av 1900-talet började man med trålfiske. Vid den här tiden satte man ocskå in maskiner i båtarna så de kunde gå längre ut och fiska.

 

Man hade byggt hus åt sig men för övrigt var det berg att gå på och lägga båtarna vid. På 1800-talet hade man lagt brokar i östra hamnen och lagt en träbrygga över brokaren. I västra hamnen hade man lagt några stenar utefter stranden. Omkring sekelskiftet förbättrades dessa tilläggsplatser men allt eftersom båtarna blev större och mer djupgående fick man lägga dem ute på ”bokta”.

Förtöjningen på bokta bestod av en stor sten som man satte en kätting i och i andra ändan av kättingen en boj som flöt på vattnet. Men detta var ingen bra lösning. Det hände att båtarna slet sig loss när det var frisk vind så man fick ta till stora ankare att sätta fast kättingen i. När man skulle ut till båten fick man ro med en liten julle som då lades fast i bojen när man körde ut med den större båten. Detta kunde innebära stor fara när man skulle hoppa från den större båten ner i den lilla. Så hände den 13 nov 1900 när 7 man från båten Lejonet skulle i land, att den lilla båten kantrade när siste man hoppade ner och 6 man drunknade.

bottom of page